Tack vare allt som jag har varit med om, har jag äntligen kommit på vad jag vill göra när jag blir stor. Jag vill ut och föreläsa om psykiska diagnoser, skriva mer böcker och kanske en dag starta ett eget företag. Jag vill ut och sprida information i detta ämne som ligger mig så varmt om hjärtat. Ett ämne som jag verkligen brinner för och vill dela med mig av.
Jag har äntligen planer inför framtiden som hela tiden sporrar mig till att kämpa på. Jag vill slåss för den lilla utsatta individen som är förkastad av familj, vänner och dagens samhälle. Med mina egna erfarenheter i bakfickan, vill jag ruska om i alla samhälls skikt där människor särbehandlas pga vilken status man har och tillhör. För mig spelar det ingen roll om en individ är utslagen eller befinner sig i den högre societeten. Genom mina egna upplevelser så blir människan mer och mer omänsklig ju högre upp på stegen man har sin plats. Jag är säker på att talets gåva spelar stor roll ju mer människor man har ansvar över. Många av oss tror sig vara mer värda än andra. Men en status kan man aldrig födas till, den måste man förtjäna. Man kan aldrig vara en bra medmänniska om man inte bryr sig om andra, tar hänsyn och förstår att alla är lika viktiga, har ett hjärta och ska behandlas med respekt.
"Du har inte tillgång till sanningen, bara din egen version av den."
Jag undrade om jag någonsin skulle lyckas med att reda ut den storm som fanns i mig. Skulle jag lyckas vända skutan hemåt och laga det trasiga skrovet? Skulle jag hitta den hamn som gjorde mig trygg, som gjorde att jag fick vind i seglen? Just då kändes det som om jag hade kört på grund. Jag hade bara näsan över vattenytan och ett stort tungt ankare fastsnurrat vid mina anklar. Jag ville så gärna bli kapten på min egen skuta - hålla i rodret och kryssa fram genom kobbar och skär, styra undan för sanddynor och minor.
Jag har nu fått igång motorn på min skuta, bensinen håller igång maskineriet och pumpar omkring i ledningarna. Via landgången håller vänner på att gå ombord och ankaret är upphissat. Jag börjar nu sakta lämna bryggan för att styra ut på lugnt vatten med böljande vågor och en horisont full av klara stjärnor. I fören sitter Hobbe och tittar ut över nya jaktmarker. Kaptensmössan ligger framför mig och bara väntar på att jag ska våga ta den på mig.
