Att få psykiska diagnoser som vuxen är väl ingenting man förväntar sig eller vill ha. Men för mig blev dessa diagnoser det som fick mitt liv att vända och innehålla någon mening. Helt plötsligt förstod jag varför, när och hur vissa situationer hade/har uppstått. Varför jag alltid känt mig annorlunda och onormal. Äntligen började jag förstå mig själv. Äntligen begrep jag att det inte var något fel på mig, jag var inte dummare än någon annan och det var då som jag insåg, att mitt liv var till för mig. Jag behöver inte längre jaga efter något eller någon för att hitta hem. Det stora hålet i min själ kunde jag bara fylla med det som var jag. Det var den tryggheten jag saknade. Nu kunde jag börja landa i mig själv och inte ta något steg för någon annans skull.
Jag vantrivdes både i skolan och i vårt nya hem. Räddningen var att jag fortfarande spelade fotboll. Varken högstadiet, gymnasiet eller idrottsfolkhögsskolan gick smärtfritt. Jag har aldrig läst en läxa eller pluggat inför ett prov. Från och med årskurs sju brydde jag mig inte ens om att gå dit vid dessa händelser. Jag var inte på många lektioner, ibland åkte jag ut, ibland hann jag inte ens in förrän jag var ute igen.
Min dröm var att utbilda mig till gymnastik lärare. Men den tanken försvann som en fis i rymden eftersom mina betyg såg ut som en tipsrad. På något sätt slank jag istället in på en karriär inom bilindustrin. Bilar har egentligen aldrig varit ett intresse för mig men jag älskade verkligen dessa jobb. Jag fick arbeta både med hjärnan och mina händer. Här fick mitt största behov stimulans, nämligen höga hastigeter. Jag körde bil som en galning, tog chanser som inte alls är humana. Jag har hela tiden legat på gränsen till en katastrof. Ju fortare jag körde, ju större kick fick jag. Jag mådde som allra bäst när adrenalinet pumpades runt i min kropp. Lyckan över att köra i hastigheter över 200km gjorde mig alldeles lyrisk. 
Idag kör jag inte bil som en galning. För tack vare min psykolog och mina diagnoser fick jag till slut förstånd nog att inse och förstå vilka risker jag har utsatt mig för, och andra. Idag lever jag ett ganska normalt liv. Jag har varit med om både det ena och det andra, alla dessa händelser och upplevelser har format mig till den jag är idag. Den sanna och riktiga jag, den jag är ämnad att vara. Jag är inte bitter över något som har hänt i mitt liv, inte heller på de människor som jag mött. Jag har gått vidare och mitt liv börjar här och nu. En sak har ingen eller något lyckats plocka av mig, ta ifrån mig eller styra över. Min humor och mitt skratt.
För mig har det alltid varit enklare att förmedla vad jag tycker, tänker och känner via skrift än verbalt. Då hinner jag att tänka efter och välja de ord som står för mig. När jag skriver behöver jag inte anpassa mitt ordval utan här kan fantasin flöda fritt och formuleras till meningar.
Jag har varit sjukskriven sedan februari 2006. Som många andra sprang jag in i väggen och blev då tvungen att stanna upp. Helt plötsligt skulle jag bara tänka på mig själv och försöka komma tillbaka till livet och verkligheten. Utmattningsdepressionen har påverkat mitt liv och jag har gjort en resa som visat mig många olika nyanser av regnbågen. I början var den svarta färger mest påtaglig och dominerande. Det tog mig många år innan svart ersattes av grått.
Idag har jag fått tillgång till livets alla färger. Nu njuter jag av de små tingen. Äntligen kan jag se blommor, fåglar och årets alla årstider. Jag känner dofter, smaker och hör allt det som naturen har att erbjuda. Jag har börjat på min upptäcktsfärd och jag kommer inte att säga nej till nya utmaningar förrän jag har upplevt dem och varit delaktig. I somras var jag ute i skogen och för första gången i mitt liv plockade jag kantareller. Det finns mycket att ta igen och jag vill verkligen ta vara på livet. Det är inte så länge sedan som jag funderade på att förenas med dem som bor i himlen. Men någonting har alltid fått mig att kämpa på och gett mig den kraft som behövs för att välja livet.
Idag arbetstränar jag på ett litet företag här i byn. Sakta men säkert håller jag på att återvända till verkligheten. Det har tagit fyra år och sex månader av terapi för att få mig dit jag är idag. I april ska jag träffa min psykolog, Wivianne, för den allra sista gången. Det känns skrämmande men det är ju också en kvittens på att jag har blivit mycket bättre. Att jag är redo att möta världen och verkligheten på ett annat sätt. Jag vet redan nu hur många tårar som kommer att falla när jag kramar om Wivianne den 16:e April. När jag tänker på det så kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag kommer att sakna henne enormt mycket. Wivianne har förvandlat mig från ett vrak till en levande människa. Ett under som ingen annan hade klarat av.
Nu vill jag fortsätta med mitt skrivande och förhoppningsvis kommer det att resultera i fler böcker. En syssla som betyder mycket för mig. Ett intresse som jag tänker ta tillvara på och utvecklas i. Nya mål och drömmar. Jag är född att vara jag. Kanske vardagsmat för er men en nobelfest för mig.
"När du har kontroll över dig själv och har inget behov att styra andra, då är du fri."
