"Wivianne klarade av att göra det omöjliga, hon lyckades laga Titanic med plastic padding."
Jag har inte uppdaterat denna sida på länge. Nu har jag bytt ut dem. Kanske blir det även något eller några från den nya boken som är fortsättningen på "Maria flörtar med sitt öde." Jag kommer också att ta med några avsnitt från "Att alltid känna sig ensam" eftersom den just nu har hamnat lite i fokus, både här och där.
"Systematiskt går hon igenom alla som bor i byn för att hitta den mest troliga. Kanske är det han som alltid syns till när hon ska bada? Maria tycker att han är slibbig. En riktig äcklig fullgubbe. Han är nog minst lika gammal som kanalen. Maria vet inte riktigt var han bor men antagligen ligger hans hem långt in i skogen. En grotta full av spöken och troll. Eftersom Maria är lortig blir det att ta plats i tvättbaljan. Det har hon inget emot. Hon vill ju inte se ut som ölgubben. Han som tillbringar sin tid i en underjordisk grop med endast råttor som sambos. Fast det är kanske ett bättre val än att bo med dessa förrädare?"
"Träbänken gör Maria öm i baken. Det känns som om sittbenen skaver igenom musklerna och borrar sig fast. Hon byter ställning då och då men utan att tappa fokus på omgivningen. Maria tittar på den stora klockan som hänger på väggen. Sekundvisaren sniglar sig fram. Trettio hela minuter, det är ju en evighet. Hur långt hinner hon inte springa på 30 minuter! Maria börjar bli otålig. Kroppen fylls av ettriga myror. Förmågan att vänta och ha tålamod är nästan obefintlig. Det är inte hennes starkaste sidor. För Maria betyder väntan förlorad tid. Ett tråkigt moment som gör henne ivrig, rastlös, irriterad och uttråkad. I Marias värld ska allting utföras i hög hastighet, vara full av aktiviteter och spännande upplevelser. Maria tittar på uret igen. Hon konstaterar att det bara har gått fem minuter. Fast det finns ju ett sätt att skynda på processen, tänker hon och sneglar på brandlarmets röda knapp."
"Jag pratar om ren jävla panik-ångest när döden känns som ens bästa vän. Det hat jag kände mot mig själv var så fruktansvärt starkt. Jag såg inga möjligheter utan jag tänkte bara ’nu gör jag det, nu orkar jag inte längre’. Att tänka på döden blir lika natur-ligt som att gå på toa. En trygg tanke att ha - ’orkar jag inte mer så kan jag göra slut på det när jag vill istället för att fortsätta leva detta ruttna sketna liv’. Döden blev min bäste vän, den svek inte och den var alltid med. Även de stunder då jag känner en viss berus-ning av att leva finns tanken där hela tiden. Döden håller mig i handen genom all skit som en trygg sista utväg. En utväg som är lockande och skön; att slippa dessa tillstånd som jag absolut inte vill känna och framför allt att ingen ska se eller känna av." / Att alltid känna sig ensam.
"Vid denna tidpunkt hade jag förlorat förmågan att ta hand om mig själv. Jag kunde inte samla kraft till att göra de vardagliga sysslorna som att städa, diska, laga mat, tvätta kläder, handla eller sköta om mig själv. Alla dessa normala händelser under dagen fanns inte ens i mina tankar, inte heller i förnuftet. Jag kunde inte, orka-de inte, brydde mig inte - det fanns andra saker som var betydligt viktigare för mig. Att orka en dag till. Jag hade ingen känsla för att vilja leva, att se framåt. Jag levde bara för stunden. Jag struntade totalt i hur jag såg ut och drog en keps eller mössa över skallen. Att dagligen ta sig in i duschen orkade jag inte. Det är tufft att erkänna att jag gjorde avkall på mitt eget utseende. Det gör väldigt ont, känns förnedrande och skamligt. För hur svårt är det att ställa sig i duschen?" / Att alltid känna sig ensam.
"Helt plötsligt hör Maria kyrkklockor slå. Lika högt och ihärdigt som på en begravning. Men vad konstigt, tänker hon. Man brukar aldrig höra när kyrkan på Lidingö talar om att något hemskt är i görningen. Kanske transporteras ljudet vidare av den kalla vinden som har börjar vina. Efter ett tag inser Maria att klockorna enbart finns inne i hennes huvud. Det ger henne kalla kårar utmed hela ryggen. Kroppen blir stel som en pinne. Hur hon än försöker lyfta på fötterna, sträcka ut benen för att sätta ner dem en bit längre fram vill den inte ta nästa steg. Maria vänder blicken mot himlen. Den porlande bäcken är borta, den har ersatts av en vild och okontrollerad flod. De osynliga vibrationerna av alla regnbågens färger är nu svarta och starka. Marias ögon fylls av tårar. Hon känner och ser signaler som larmar. Klockorna berättar något men vad?" / Från den kommande boken.
"Den inre sprakande elden börjar slockna. Innan denna flytt kom på tal, stod det en kaskad av eldslågor runtomkring henne åt alla håll. Då innehöll den alla nyanser av den röda färgen, en varm glöd med eldiga kulörer. Men nu vill den inte längre brinna. Inom kort kommer elden bara att bestå av aska. Maria tänker, jag vill inte bli resultatet av mitt förflutna." / Från den kommande boken.
